Vad hände egentligen med lucka tolv? (NHB:s hundrade inlägg på THB)

Alla bloggläsare har under de senaste åtta veckorna gått och funderat på vad som egentligen hände med lucka 12?

För att få reda på sanningen om detta mysterium skickade Bryggpressen ut sin erfarne reporter Malte af Humle. Detta tog honom på en resa runt halva riket,men det visade sig att en del av svaret fanns i Stockholm och en annan del i de Västmanländska skogarna.

Första anhalten var Kocksbryggeriet som till vår förvåning visade sig ligga på Kocksgatan på Södermalm. När vi knackar på dörren är det bryggslaven Robert, även kallad "Bryggare Bob" som öppnar med en ölsejdel i handen.

-Näe jag har inte sett till varken luckor eller bryggaren på flera månader, säger han med en nöjd min. han håller förmodligen till i annexet uppe i skogen, så här är lugnt och skönt, tillägger han och ser ännu mer nöjd ut.

Han bjuder in oss för att beskåda bryggeriets kök och mycket riktigt saknas det luckor även här.

Vi råkar också få syn på bryggeriets senaste tillskott. En vattenrenare påstår Bryggare Bob, men doften från hans andedräkt får oss att undra om inte vattnet är alldeles för "renat".

Efter att ha fått en del svamliga vägbeskrivningar startar vi en expedition som tar oss västerut, långt från ära och redlighet, när vi närmar oss slutmålet inser vi att detta är "banjospelarland" vi ser figurer stirra på oss från skogen och jag känner att här vill man inte få motorstopp.

Efter att ha kört miltals utan att ha sett något annat än gran- och tallskog ser vi plötsligt en stuga. Kan detta vara Kocksbryggarens torp som han pratar så mycket om?

Vi knackar på och figuren som öppnar påminner en del om Kocksbryggaren, kanske en avlägsen släkting, eller rentav Hans Bror?

Kocksbryggeriet känner han inte till men trots hans konstiga dialekt får vi klart att här i trakten tillverkas det mycket drickbart ute i skogarna.

-Joedå, hä finns dä drecka så dä räckä, säger han och pekar på en liten väg som fortsätter in i skogen. Eftersom vi är helt utan fruktan kör vi in på den lilla stigen och efter bara tvåhundra meter får vi syn på ett gäng som uppenbart producerar drycker i skogen.

Men inte är det öl som tillverkas här inte, men nu får vi till slut napp. På frågan om de känner till Kocksbryggeriet svarar de direkt nej, men när vi frågar om de känner till någon som tillverkar surdricka i trakten lyser en av figurerna upp.

-Jo, vi har ju han som brukar palla körsbär från morsan min, säger han och berättar hur vi ska ta oss till nämnda körbärspallares boställe.

Ytterligare ett par mil in i skogen kommer vi så äntligen fram till "Torpet" , och bakom huset ser vi en bekant syn.Det är Kocksbryggaren som står och kokar suröl som om inget hade hänt och när vi ser hans klädsel förstår vi direkt varför landskapet heter just Västmanland.

På frågan om vad som egentligen hände med lucka tolv har han inget riktigt svar utan han hummar och harklar sig och ber oss till slut komma med så att vi själva får se.

-Jo, alltså, det där har jag inget med att göra, det är Oskar som försökte få till nåt'. men det funka' inte.

Och där, djupt inne i de mörka skogarna hittar vi den till slut, den försvunna luckan, The Homebrewer blogs heliga Graal.

Och vad som finns bakom den lovade Kocksbryggaren att berätta så fort han kommer tillbaka till Södermalms relativa civilisation. När vi åker därifrån hör vi Kocksbryggaren mässa:

-På frågan om det är min lucka

måste jag neka och ducka.

Världen är så stor, så stor

och det är många som tror

att det är jag som är min bror.